Upp och ner

Det har varit rätt bra ett tag. Jag har faktiskt skrattat en del och det har varit äkta. Jag har behövt bita ihop en del så klart men jag har fixat vardagen. Långsamt har jag börjat ta tag i mitt hem och mitt jobb. i helgen var jag tvungen att spänna mig ordentligt eftersom jaghade födelsedagsfest. Det gick bra. Men nu är det som att inget finns kvar. Jag är så stressad över att jobbet går dåligt och jag förmår inte ta tag i det. Fan.

Intressant hur hjärnan försöker rikta illamåendet mot något itsället för att ta itu med sig själv. Det handlar ju om den egna sjukdomen, om de egna negativa tankarna, den egna ångesten. Men hjärnan vill gärna få det till att det handlar om icke-tvåsamhet, missnöje med boende eller dåliga karriärval. Men inget av det kan ju lappa ihop hålen i själen. För att göra det måste vi först se hålen ordentligt. Och det är ju för smärtsamt. Fan.