Där fick jag...

så fort jag känner mig nöjd med mig själv kommer ett bakslag. I morse vaknade jag av migrän. Synrubbningar och illamående. Totalångest. Tog mig inte iväg till jobbet förrän efter två. Så är jag tvungen att jobba hela kvällen. Så morgondagen är ju också sabbad. Fan.

Ska försöka sova nu. Man måste ju försöka.

Slutkörd men nöjd

Den här veckan har jag gjort allt rätt. Prickat alla i:n, besvarat alla mail, gjort mina 40 timmar. När jag kommit hem har jag rasat i säng. EFter veckan känner jag mig totalt slutkörd, emotionellt urlakad. Men jag klarade det. Jag klarade en hel arbetsvecka. Jag var inte hemma en enda dag, jag fuskade inte en enda timme.

Ledsen om ni blev oroliga av tystnaden. Men det kändes viktigt att klara en hel vecka. Det var så länge sedan. Just nu, idag, rasar ångesten i kroppen. jag har kräkts flera gånger, gråtit, skakat och slagit mig själv. Men jag klarade hela veckan. Jag behövde det.

Upp och ner

Det har varit rätt bra ett tag. Jag har faktiskt skrattat en del och det har varit äkta. Jag har behövt bita ihop en del så klart men jag har fixat vardagen. Långsamt har jag börjat ta tag i mitt hem och mitt jobb. i helgen var jag tvungen att spänna mig ordentligt eftersom jaghade födelsedagsfest. Det gick bra. Men nu är det som att inget finns kvar. Jag är så stressad över att jobbet går dåligt och jag förmår inte ta tag i det. Fan.

Intressant hur hjärnan försöker rikta illamåendet mot något itsället för att ta itu med sig själv. Det handlar ju om den egna sjukdomen, om de egna negativa tankarna, den egna ångesten. Men hjärnan vill gärna få det till att det handlar om icke-tvåsamhet, missnöje med boende eller dåliga karriärval. Men inget av det kan ju lappa ihop hålen i själen. För att göra det måste vi först se hålen ordentligt. Och det är ju för smärtsamt. Fan.

Jag är på gång

Det har börjat slå över. Jag pratar hela tiden och har inget tålamod med andra personers inlägg i samtalet. Friskhetstecken? Vi får väl se...

2 ångestfria dar

Jag tror inte att någon som inte har upplevt det själv kan förstå hur det känns att vara ångestfri två dagar i rad efter månader av konstant helvete. Det är inte bara det att det är skönt att slippa ångesten. Det är också en fysisk lättnad. Helt plötsligt så orkar jag jobba hyggligt och dessutom börja ta tag i disken som har stått i över en månad. Jag skojar inte. Disken har stått över en månad. Då kom det över polare och diskade åt mig. Jag har inte gjort något sedan dess förutom att producera lite disk.

Och denna sanslöst fantastiska känsla av lättnad. Lättnad över att få lite andrum. Om ångesten är tillbaka imorgon så har jag i varje fall fått lite paus nu och kan ta lite mer av helvetet. Så kom morgondag, jag är redo.

Ljuset i tunneln?

Hade en bra dag igår. Jobbade ok. Åt bra. Lyckades somna innan midnatt - första gången sen innan nyår. så himla skönt.

Och idag verkar det funka också. Fast de senaste två timmarna har jag spenderat med att läsa en roman istället för att skriva projektplaner och det är ju inte så bra.... men jag var ändå rätt produktiv på förmiddagen. Mörkret kanske håller på att lätta på riktigt....

jävla skitdag

Idag kom jag inte upp. Jag var vaken från 05.30. klarvaken. Men jag kom inte upp ur sängen. Jag försökte visualisera anledningar till att gå upp. Jobbet, vännerna, inplanerade möten, katten som behöver mat, dokument elelr blogginlägg som måste skrivas. En film som skulle vara schysst att se om. Men nej, Ingenting.

Kom in till jobbet vid 13-tiden. Kollade igenom jobbmailen men sen har jag varit totalt värdelös resten av dagen. Chattat med en polare som verkar ha det segt. Sen har jag surfat bilder på vackra människor och fantiserat om att de ska komma och rädda mig från mitt fruktansvärda liv. Så patetiskt. På så många plan.

Jag är helt jävla värdelös helt enkelt.

Att medicinera eller inte...

En kompis till mig har lånat mig boken "Aldrig depression". Som jag förstår det så är det ännu en av böckerna av dessa läkare som hävdar att det är direkt skadligt att inte medicinera vid depression. Varje depressionsperiod förstör våra hjärnor än mer och vägen tillbaka blir längre och längre, snårigare och snårigare. Jag är inte förvånad....

Jag har medicinerat fyra gånger. Varje gång mellan ett och tre år. Och visst hjälper det. Lite mer energi, lite mer handlingsförmåga. Medicinen har tagit bort dödslängtan och den värsta ångesten. Men de medicinerade perioderna är ju inte himmlen för det. Medicinen tar nämligen bort så mycket mer. Jag blir hälften av mig själv. Tar inte bara bort dödslängtan, utan livslängtan också. Medicinen hjälper inte mot meningslöshetens klor...

I slutet av hösten visste jag att det var på gång igen. Jag hade varit medicnfri i 10 månader. Ynka 10 månader. Och det hade gått bra. Stor livskris till trots. Men det var tack vare avsaknaden av medicin som jag lyckades förmå mig göra de val som var nödvändiga för min egen överlevnad. I november kände jag att energin började sippra ur mig. Jag orkade inte längre. Jag hade svårt att hänga med i samtal på jobbet. Jag hade svårt att engagera mig i mina vänners problem. Jag har lärt mig att känna igen symptomen. Det är dags att kontakta läkaren och be dem sätta in medicinen. Innan det slår till. Så varför gjorde jag det inte?

Stolthet är ett av svaren. Vem av oss vill inte känna att vi är starka nog i oss själva? Vem vill vara en halv människa, en människa som inte fungerar utan kemiska substanser?

Nu är det april. Jag har i stort sett inga minnen av januari och februari. Men jag vet att det var smärtsamt, mörkt och oändligt. Mars var uthärdligt. April verkar föra med sig en och annan BRA dag. Men det är en bit kvar till andra sidan. Men nu vet jag att jag kommer att klara det. Jag kommer att klara det. Utan medicinen. Och jag behövde känna en hel period. Utan medicinen. Frågan är bara hur svåra skadorna på min hjärna är nu....

Glad Påsk!

Det är vackert väder. Solen är fantastisk. Familj och vänner lyser av leenden. Ska jag ha dåligt samvete för att jag är olycklig?

En bra dag

Har sovit halva dagen. Vi är ju lediga trots allt så jag ska väl inte ha så dåligt samvete över det. Det är en bra dag. Jag känner mig arg. Det är bra!!! Inte smärtsamt. Och det är ändå en känsla. En känsla som lätt tar sig utlopp i kreativiteten.

Lyssna på den här! Lite gammal men så himla bra.

Ett oempatiskt neutrum

Total apati idag. Ingen kärlek. Inget hat. Ingen motivation. Ingen vilja. Ingen hunger. Ingen smärta. Jag har fortfarande inte ätit något idag och jag inser att jag måste göra det snart. Inte för att jag just nu bryr mig, men jag har lärt mig att jag måste tvinga mig själv till vissa vardagsgrejer - som att äta, borsta tänderna och klä på mig. Det tog över två timmar att ta mig till badrummet på förmiddagen. Tänk att det ska vara så himla jobbigt med lite personlig hygien!

Men det är jobbigt. Framför allt när jag inte känner någonting. Det spelar liksom inte någon roll. Livet är totalt innehållslöst. Jag är helt tom. Ibland undrar jag om friska människor ens kan föreställa sig hur det är att vara helt tom? att inte känna någonting. att inte bry sig ett skvatt.

Ändå är det skönt att de apatiska dagarna bryter av ibland. Det är som en semester för själen. Semester från smärtan. Dagarna då ångesten härjar. I valet mellan apati och smärta väljer jag apati.

kl. 02.30

Klockan är halv tre på natten. Jag är så fruktansvärt trött. Så fruktansvärt, fruktansvärt trött. Om jag hade någon gudstro kvar och bara fick be en endaste bön skulle jag be om att få sova. Men varje gång jag släcker lampan kommer den smygande....ångesten. Och det går inte att sova med ångest. Jag fortsätter att försöka så klart. Tänker att kanske hinner jag somna innan den kommer. Med lampan tänd hålls ångesten undan med hjälpa av en bok. Jag är så trött att jag tappar boken i ansiktet. Så släcker jag. Ångest. Så jag provar utan att släcka. Ångest. Sömnmedel? visst. Ångest.

Hur ska jag orka upp till jobbet imorgon? Ångest

När sanningen slår mig på Ica

Självklart finns det dagar då jag inte står ut med mig själv. Med vad jag har blivit. Idag har jag lyckats ta mig ut ur lägenheten och det borde ses som en seger. Ett framsteg. På väg till affären för att handla. Uppdrag: handla ångestdämpare.

Gräddfil, dippmix, chips, Trocadero, en Harlequinbok. Så står jag där på Ica och stirrar ner på dessa fem varor och föraktet för mig själv översvämmar mig. Tårarna sticker i ögonen, håligheten i bröstkorgen känns som att den ska explodera. Fem varor = bevismaterial 1A för en ensam människa. Kanske inte en påtvingad ensamhet. Men ensam likväl.