Där fick jag...

så fort jag känner mig nöjd med mig själv kommer ett bakslag. I morse vaknade jag av migrän. Synrubbningar och illamående. Totalångest. Tog mig inte iväg till jobbet förrän efter två. Så är jag tvungen att jobba hela kvällen. Så morgondagen är ju också sabbad. Fan.

Ska försöka sova nu. Man måste ju försöka.

Slutkörd men nöjd

Den här veckan har jag gjort allt rätt. Prickat alla i:n, besvarat alla mail, gjort mina 40 timmar. När jag kommit hem har jag rasat i säng. EFter veckan känner jag mig totalt slutkörd, emotionellt urlakad. Men jag klarade det. Jag klarade en hel arbetsvecka. Jag var inte hemma en enda dag, jag fuskade inte en enda timme.

Ledsen om ni blev oroliga av tystnaden. Men det kändes viktigt att klara en hel vecka. Det var så länge sedan. Just nu, idag, rasar ångesten i kroppen. jag har kräkts flera gånger, gråtit, skakat och slagit mig själv. Men jag klarade hela veckan. Jag behövde det.

Upp och ner

Det har varit rätt bra ett tag. Jag har faktiskt skrattat en del och det har varit äkta. Jag har behövt bita ihop en del så klart men jag har fixat vardagen. Långsamt har jag börjat ta tag i mitt hem och mitt jobb. i helgen var jag tvungen att spänna mig ordentligt eftersom jaghade födelsedagsfest. Det gick bra. Men nu är det som att inget finns kvar. Jag är så stressad över att jobbet går dåligt och jag förmår inte ta tag i det. Fan.

Intressant hur hjärnan försöker rikta illamåendet mot något itsället för att ta itu med sig själv. Det handlar ju om den egna sjukdomen, om de egna negativa tankarna, den egna ångesten. Men hjärnan vill gärna få det till att det handlar om icke-tvåsamhet, missnöje med boende eller dåliga karriärval. Men inget av det kan ju lappa ihop hålen i själen. För att göra det måste vi först se hålen ordentligt. Och det är ju för smärtsamt. Fan.

Jag är på gång

Det har börjat slå över. Jag pratar hela tiden och har inget tålamod med andra personers inlägg i samtalet. Friskhetstecken? Vi får väl se...

2 ångestfria dar

Jag tror inte att någon som inte har upplevt det själv kan förstå hur det känns att vara ångestfri två dagar i rad efter månader av konstant helvete. Det är inte bara det att det är skönt att slippa ångesten. Det är också en fysisk lättnad. Helt plötsligt så orkar jag jobba hyggligt och dessutom börja ta tag i disken som har stått i över en månad. Jag skojar inte. Disken har stått över en månad. Då kom det över polare och diskade åt mig. Jag har inte gjort något sedan dess förutom att producera lite disk.

Och denna sanslöst fantastiska känsla av lättnad. Lättnad över att få lite andrum. Om ångesten är tillbaka imorgon så har jag i varje fall fått lite paus nu och kan ta lite mer av helvetet. Så kom morgondag, jag är redo.

Ljuset i tunneln?

Hade en bra dag igår. Jobbade ok. Åt bra. Lyckades somna innan midnatt - första gången sen innan nyår. så himla skönt.

Och idag verkar det funka också. Fast de senaste två timmarna har jag spenderat med att läsa en roman istället för att skriva projektplaner och det är ju inte så bra.... men jag var ändå rätt produktiv på förmiddagen. Mörkret kanske håller på att lätta på riktigt....

jävla skitdag

Idag kom jag inte upp. Jag var vaken från 05.30. klarvaken. Men jag kom inte upp ur sängen. Jag försökte visualisera anledningar till att gå upp. Jobbet, vännerna, inplanerade möten, katten som behöver mat, dokument elelr blogginlägg som måste skrivas. En film som skulle vara schysst att se om. Men nej, Ingenting.

Kom in till jobbet vid 13-tiden. Kollade igenom jobbmailen men sen har jag varit totalt värdelös resten av dagen. Chattat med en polare som verkar ha det segt. Sen har jag surfat bilder på vackra människor och fantiserat om att de ska komma och rädda mig från mitt fruktansvärda liv. Så patetiskt. På så många plan.

Jag är helt jävla värdelös helt enkelt.