Där fick jag...

så fort jag känner mig nöjd med mig själv kommer ett bakslag. I morse vaknade jag av migrän. Synrubbningar och illamående. Totalångest. Tog mig inte iväg till jobbet förrän efter två. Så är jag tvungen att jobba hela kvällen. Så morgondagen är ju också sabbad. Fan.

Ska försöka sova nu. Man måste ju försöka.

Slutkörd men nöjd

Den här veckan har jag gjort allt rätt. Prickat alla i:n, besvarat alla mail, gjort mina 40 timmar. När jag kommit hem har jag rasat i säng. EFter veckan känner jag mig totalt slutkörd, emotionellt urlakad. Men jag klarade det. Jag klarade en hel arbetsvecka. Jag var inte hemma en enda dag, jag fuskade inte en enda timme.

Ledsen om ni blev oroliga av tystnaden. Men det kändes viktigt att klara en hel vecka. Det var så länge sedan. Just nu, idag, rasar ångesten i kroppen. jag har kräkts flera gånger, gråtit, skakat och slagit mig själv. Men jag klarade hela veckan. Jag behövde det.

Upp och ner

Det har varit rätt bra ett tag. Jag har faktiskt skrattat en del och det har varit äkta. Jag har behövt bita ihop en del så klart men jag har fixat vardagen. Långsamt har jag börjat ta tag i mitt hem och mitt jobb. i helgen var jag tvungen att spänna mig ordentligt eftersom jaghade födelsedagsfest. Det gick bra. Men nu är det som att inget finns kvar. Jag är så stressad över att jobbet går dåligt och jag förmår inte ta tag i det. Fan.

Intressant hur hjärnan försöker rikta illamåendet mot något itsället för att ta itu med sig själv. Det handlar ju om den egna sjukdomen, om de egna negativa tankarna, den egna ångesten. Men hjärnan vill gärna få det till att det handlar om icke-tvåsamhet, missnöje med boende eller dåliga karriärval. Men inget av det kan ju lappa ihop hålen i själen. För att göra det måste vi först se hålen ordentligt. Och det är ju för smärtsamt. Fan.